De allra flesta av dagens öländska kvarnar är stubbkvarnar från slutet av 1700-talet eller början av 1800-talet. Beteckningen stubbkvarn förklaras av att kvarnhuset vilar på en stor stubbe. När vingarna inför malning ska vändas mot vinden vrids hela kvarnhuset omkring den fasta stubben. Modellen är mycket ålderdomlig och väderkvarnar med motsvarande konstruktion har förekommit i Sverige från tiden omkring år 1300. Första gången en öländsk kvarn nämns i text är år 1546. Hur gammal den äldsta av dagens bevarade kvarnar är vet vi inte. Troligen finns det kvarnar som i alla fall har vissa delar som bevarats från 1600-talet eller tidigare. På Borgholms stadsmuseum finns en tillvaratagen hjärtstock med årtalet 1441 inristat.
kraftig ökning vid 1700-talets mitt
Under 1700-talet mer än fyrdubblades antalet väderkvarnar. Från 1699 till 1808 steg siffran från 375 till 1677. Störst var ökningen från mitten av 1700-talet, under samma period som skvaltkvarnarna successivt försvann. I ett kungligt brev från 1808 fanns bestämmelser som syftade till att motverka byggandet av fler kvarnar på ön. Från 1808 till 1822 ökade antalet väderkvarnar bara från 1677 till 1713. Uppgiften att det fanns 1677 kvarnar år 1822 kommer från den öländske prästen Abraham Ahlqvists bok Ölands Historia och Beskrivning. Enligt Ahlqvist stod kvarnarna allra tätast i Vickleby socken, där det fanns 77 stycken. Omkring sekelskiftet 1900 minskade antalet väderkvarnar drastiskt på Öland. Inledningsvis revs flest kvarnar på den södra och mellersta delen av ön, där moderniseringen av jordbruket gick snabbast. De små stubbkvarnarna slogs ut av nya tekniskt överlägsna kvarnar – först de stora holländarkvarnarna, sedan ångkvarnar och kvarnar drivna av råolja. Så småningom kom även eldrivna kvarnar och kvarnar som kunde kopplas till gårdens traktor. Ölands Kvarnförening, bildad 2008 genomförde en inventering nyligen, där kom man fram till att det idag finns 351 kvarnar kvar på ön.
